Fredagen välte hela Sverige och jag tror inte helgen har pågått 100% som man planerat. När jag kom hem från jobbet satt jag som förstummad framför TV-nyheterna och följde dramatiken tills jag insåg att det blivit mörkt ute och jag satt i mörkret med enbart TVn som ljuskälla. Samtliga terrorattacker i Europa de senaste åren har jag följt medialt med fasa. Varje gång något har hänt så har jag försökt föreställa mig hur det skulle vara att vara med om något liknande. Hur skulle jag agera? Tänk om det hände något med någon jag kände? Men efter ett par dagar så glömmer man likväl bort.
När det händer i Stockholm som är mig så nära. Jag som en stor del av den svenska befolkningen har varit på just den där Åhlens på Drottninggatan. Jag har strosat upp längs gatan och gått i butikerna där. Attacken blir närmre än någonsin och jag tror att många känner någon som var på plats eller skulle ha varit där. Vi säger att vi inte ska vara rädda. Att vi står som ett enat folk och visst jag blir varm av den kärlek som det har visat sig finnas i gemene svensks hjärta i det här fallet, men jag är också rädd. Tänk vad ”enkelt” det är att skada oss så hårt. Att bara hoppa in i en lastbil utan egentligen någon närmre detaljerad plan. Visst han hade sprängmedel med sig så det var planerat, men han måste ju ha stått och bara väntat på sin chans att någon skulle lasta av sin lastbil just där. Det är kusligt hur något som inte är ett vapen plötsligt kan bli det, om ni förstår vad jag menar…. Huh! Ta hand om varandra.